I den djupaste natt.

Jag bär på en skräck att han ska hitta mig i mörkret.
färglös och utan ord.
redo att ge upp allt.
ha, tror du att det här är på riktigt skulle mina ord skallra i tomrum.
och så var det med det. 

Bara kärlek!

jag är lämnad kvar hemma hos honom
med en lussekatt i kistan och ett glas mjölk såklart
så finner jag mig själv inborrad i hans huvudkudde och spinner
hans doft är helt sjukt god.
det borde vara förbjudet att lukta så gott utan kemikalier.
och jag längtar längtar längtar att få hälsa honom välkommen hem i dörren.
med en genomskinlig tshirt, slarvig tofs på sniskan, ett par av hans kalsonger och tjocksockar; välkommen hem den finaste jag vet.
om vi skulle bli separerade nån gång så har jag din doft långt in mellan ögongloben sparad och jag skulle hitta dig igen på två röda.
välkommen hem till oss den finaste jag vet.

din lilla idiot.

jag börjar med att komma hem tårögd.
över tröskeln, handväskan som faller till marken och så ögon som drunknar i desperation. för jag kommer hem till kärleks gester. precis när jag var redo att kasta in handduken. när jag som just svajade som farligt över min lina.

jag vägrar erkänna att jag är osäker av min natur.
men håller vi ihop vet vi båda att du är den som kommer att försäkra vår kärlek.
den som har till huvuduppgift att påminna mig om att vi har något bra och värt att vattna... är det okej med dig är det okej för mig. ögonen tåras av kärlek.

det hände. vi hände.

jag hade ju han.
det är där skon klämmer
jag hade han precis under mina handflator
jag andades hans Armani i en evighet och kan inte längre njuta av någon annan doft
ingen annan får ha mig i famnen
inte när någon annans armar har känts precis som hemma
det är inte så att jag har romantiserat en kärleks historia. det hände. vi hände. vi älskade på riktigt.
och det är där skon klämmer.

Hel.

Jag vet inte varför han inte säger det.
Men jag har mina aningar.
Kanske tror han att våran kärlek skulle förändras eller bli något som förtvinar i takt med oktoberlöven.
Eller att jag kommer slå bakut av en sådan kärlek.
Okej, det var mer två aningar.
Men jag ska ingenstans.
Älskling, antingen väntar jag ut dig eller så säger jag det själv.
Antingen när vi diskar och nynnar till kings of leon, eller när jag lagar middag och du kommer bakifrån och trycker mina höfter så kärleksfullt.
Eller så väljer jag att bryta den sömndruckna tystnaden efter någon siesta när jag kan känna dina konturer för jag ligger pressad mot ditt bröst.
Eller kanske efteråt när vi pustar ikapp och våra händer trevar efter varandras.
En av de få gånger då jag har dig i ögonhöjd.
När jag inte har några som helst problem med att sno åt mig pussar och samtidigt kan stryka ditt brösthår.
Jag hoppas att jag hinner före!

You




Försoning.

Jag älskar dig till slutet, älskling.
Vår kärlek rinner ut och vi försöker krampaktigt rädda oss. Vad vi en gång började med, vad vi är, vår framtid som vi tillsammans planerade. 
Jag älskar dig inte mindre för det, men vi sinar älskling.

He Said Nothing.

- Du säger ingenting
-
- Det har ingen åsikt alls att jag åker? 
-
- Du är okej med det? Du kanske tycker det är bra? 
- Nej, och sluta dra i mig. Låt mig vara. (Släpp mig aldrig! Lämna mig aldrig!)
- Okej
- Okej, säg inget mer för jag vill inte  trasas mer sönder på grund av dig. Snart slutar jag väl att existera, jag har redan problem med att komma ihåg att andas... Klart jag kommer sakna dig. Jag saknar dig till den grad redan att jag är kall inombords.
- Men
- Nej, du orsakar allt som gör ont just nu. Du gör ont. (Försök försök försök. Släpp mig snälla aldrig) 
- Jaha 
- Jag är rädd för hur mycket du redan betyder för mig, jag är rädd att du är den som jag ska vara med, jag är rädd att jag ska förlora dig... Jag är rädd... Jag kommer antagligen ångra mig för resten av mitt liv... Jag kan inte andas... Det kanske är dags att du släpper taget nu.
 


Rosa moln.

Jag kan inte andas!
"Det blir en sån natt" Fullmåne natt.
När vi skyller ifrån oss vår ångest på något mer troligt. 
Något mer realistiskt än att en det är så synd om en för den är omringad av så mycket kärlek att hon går sönder. Buhä.
Och kanske är det så att hon känner sig obetydlig för det gör så ont att det kanske måste tas slut. Att hon faktiskt känner så starkt för en person att hon tror på RIKTIGT att hon kommer upphöra att existera ifall denna kärlek skulle ta slut.
Det är en fis i rymden, men det är ett liv.

Love the real me.




Orden som jag snubblar på.

Älskling, jag kommer att förstöra oss.
Vi är bra och du gör mig lycklig men jag känner igen den svidande irritationen i bröstet som får mina ögonlock att brännas och magen att kännas som ett oändligt svart ångesthål.
Jag kan inte göra något hållbart, allra minst denna kärlek.
När vår tid har snart runnit ut, det är snart.
Sårskorpan kan inte läka helt, hur skulle det se ut? Det är ju så skönt när allt går itu.
Älskling, vår kärlek river sönder mig, jag älskar och det känns så bra
Lika övertygad om att du är den för mig vet jag vad jag kommer tvingas till. 
Sårskorpan kommer att slitas och längs området kommer det att trängas fram en röd kanal av blod av våra hjärtedelar. Forsen kommer att vara tröstande och allt jag väntat på. 
Jag sliter för att hålla oss flytande och bråkar för att låta oss vara problemfria. Att tvingas känna kommer att bli dödsstöten för dig och mig, älskling
Det är vår kärlek som bränner och känner.
Det är en tidsfråga till när jag kommer få öppna ögonen till glaskross och ett rött landskap.
Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig.
Det här det enda jag vet. 

Grooms part 2.











Past and.




Rädd för att blunda

Ännu en mardröm. Han sover och det är väl inte hans fel att hans flickvän har ångestattack över det och han inte vaknar, väl.

Kär.

Jag är rädd för att somna 
Att jag ska blunda och försvinna
Att yrvaket få vakna till kanske ingenting
För när han dröjde kvar så blev han automatiskt allt och nu är jag rädd att förlora kärleken... hela tiden
Under varje kyss
Under varje beröring hemsöker tanken att det bästa av vardagen kan jag bli berövad av
Sömnlös
så jag vaggar in mig tröstande i en skräddarposition under tiden hans ryggtavla skymtar från andra sidan sänghalvan. 
3 sekunders längtan efter att ha vilat ögonen på hans konturer kommer känslan från förut igen. 
Paniken som har blivit som en bitchkram vän, kväver mig långsamt.



RSS 2.0