"Vi ligger och kramas
Omslingrade i den våta värmen som bildas under täcket.
Med huvudet på hans bröst så säger jag
"Du är min klippa"
Och han svarar inte. I hans kalla pojkrum finns det just bara en säng och två nakna personer. Inga ord.
Jag vill minnas att jag blev arg.
Jag blev galen av att min kärlek skulle vara den starkaste.
Jag manad på mig själv "Men fall då, fall istället!
Släpp livbojen om det är så jävla viktigt. Det var en kväll som fortfarande gör mig alldeles mjuk men svart inuti."

Jag är inte längre två. Jag är en.
Jag är kluven från kärlek.
Jag slogs för mig, och jag vann.
Men jag är itu.

Jag blundar och jag känner efter hur kuddarna och täcket känns.
Jag ligger för att sova hos min andra kärlek i livet, min säng och jag förstår inte vad allt detta sömnhaveri mynnar i.
Främst för jag som är en högst oinvecklad individ behöver mina 9 timmars sömn, för det andra har jag inga som helst svårigheter med att sova annars och har heller aldrig varit den som vaknat en gång i timmen, ängslig.
Undra var det som står fel.
Svär sedan och tar mig amerikanskt nog för pannan.
Goddamnit!
Det här måste vara mitt undermedvetnas svar på att sova själv.