Jag sitter i bikini och har en neonorange flugsmälla i en av mina nävar.
P1 sommar spelas och varningar om värmeslag påminns på displayen.
Har ett glas iskallt källvatten upphällt och har en ny bok.
Sommar, har den alltid varit såhär bra för en?

Blir så inspirerad när en röd sol tränger sig mellan tallar och gran
Och en fantastisk dimma som aldrig lyckas med att vara särskilt så magisk inne i storstan
Här kanske jag kan ladda batterierna
Ro ut på sjön
Och mina knän får njuta av landsväg- underlag och mina lungor kan få andas
Vi tar ett litet uppehåll. Inte från blogg, bara från uppståndelser och plikt.

Jag fick höra att du har läst min blogg
Du läste den under tiden vi var tillsammans, när båten skumpade och när vi rann ut i sanden.
Och jag blev ledsen när jag hörde det
Men det hör inte hit
För du har inte läst om den gången efteråt när du stampade på vår gamla kärlek.
Man kan inte slå in en present man resan öppnat, jag förstår den biten.
Men att vi verkligen försökte göra varandra lyckliga kunde ha fått slutat där.
Det du har gjort mot mig vet du ingenting om. Nästan ingen alls såg mig efteråt.
Men som i en klyshig ballad fann jag efter ditt svek att jag är starkare nu än nånsin.

Jag är ledsen för det. Det kanske inte har framgått tydligt här, bortsett från möjligtvis de senaste inläggen. Men vi fortsätter på den här slingan ett tag till...

Även när jag inte sökt efter nån, har jag sökt.
Meaning, om jag har dykt upp nånstans med ett "öppet sinne" har jag ändå med största sannolikhet redan skalat av hela stället. Singlar från upptagna. Brunhåriga till blonda. Blåögda och mörka. Jag gillar långa män, så de siktar jag först in på.
Jag har provat de flesta och letar alltid efter något annat för ingen innan dem har fungerat. Jag vet på ett ungefär vad jag gillar men vet att jag lika gärna kan bli överraskad när som.
Även när det blir fel tröstar jag mig med att jag nu är en person närmare den rätta.
Även när jag njuter av att vara singel är det som att jag laddar batterierna för rond två. Paula 2.0. Fast det skulle lika gärna kunna vara Paula 200.0
Jag har aldrig sett det som uttröttande. Varken sorgligt eller befängt.
Det är löjligt. Det är tråkigt.
Är jag inte en bättre jag?
Är jag inte bättre än planeringen?
Jag tänker på förhållanden... Som är människor. Människor har ingen manual och jag försöker inte ha någon manual utan letar efter kickarna.
Ibland blir det en annan sorts pojke för att vidga vyerna och ibland bara ett nytt sätt att klä av någon med ögonen.
Jag kommer nog att för alltid vara fascinerad över kickarna, endorfinerna, fingertoppskänslan när man rör en hårlock och andra sätt kroppen reagerar för en annan.
Ingen kärlek är densamma. Alla spelar inte till samma regler och vissa kan uppenbarligen inte räkna.
Vi är människor och vi döljer mycket på insidan.
Ibland är det personligt att man lämnar någon och går vidare, men man tröstar sig med att den personen kommer finna sin person, det var väl tur att vi upptäckte att det inte var jag redan nu.
Jag känner par som inte har nånting gemensamt och letar ut. Som har känts så i år. Vem vet vems liv de förstör?
Och sen är vi där igen och letar efter någon som kan förverkliga oss. Igen.
Leta, leta inte. Men det intressanta är egentligen när.
Man kan bli hur förvirrad som helt, men i slutet av dagen... Tidpunkt är allt.

Det var en ny natt med ett par skuldror på sängplatsen bredvid min.
En prövande famn och ännu fumligare manshänder. Lortiga nagelband och en flåsig röst.
Inte många rätt mer än att det just är en perfekt sommarnatt.
När morgonen kommer blir jag en del av din historia. Den delen av ditt liv som inte var långvarig
men det finns en ovanlig skönhet i saker som inte håller särskilt längre.
Vissa förstår inte det.
Och insisterar på att försöka igen
Och kanske rentav ger andra chanser
När man kan lämna varandra
När man tror på jakten
När man hoppas med varje mikrofiber i sin kropp att det här...
Det måste hända nånting med.