Vår kärlek rinner ut och vi försöker krampaktigt rädda oss. Vad vi en gång började med, vad vi är, vår framtid som vi tillsammans planerade. 

Jag älskar dig inte mindre för det, men vi sinar älskling.

-

- Det har ingen åsikt alls att jag åker? 

-

- Du är okej med det? Du kanske tycker det är bra? 

- Nej, och sluta dra i mig. Låt mig vara. (Släpp mig aldrig! Lämna mig aldrig!)

- Okej

- Okej, säg inget mer för jag vill inte  trasas mer sönder på grund av dig. Snart slutar jag väl att existera, jag har redan problem med att komma ihåg att andas... Klart jag kommer sakna dig. Jag saknar dig till den grad redan att jag är kall inombords.

- Men

- Nej, du orsakar allt som gör ont just nu. Du gör ont. (Försök försök försök. Släpp mig snälla aldrig) 

- Jaha 

- Jag är rädd för hur mycket du redan betyder för mig, jag är rädd att du är den som jag ska vara med, jag är rädd att jag ska förlora dig... Jag är rädd... Jag kommer antagligen ångra mig för resten av mitt liv... Jag kan inte andas... Det kanske är dags att du släpper taget nu.

 

"Det blir en sån natt" Fullmåne natt.

Något mer realistiskt än att en det är så synd om en för den är omringad av så mycket kärlek att hon går sönder. Buhä.

Och kanske är det så att hon känner sig obetydlig för det gör så ont att det kanske måste tas slut. Att hon faktiskt känner så starkt för en person att hon tror på RIKTIGT att hon kommer upphöra att existera ifall denna kärlek skulle ta slut.

Det är en fis i rymden, men det är ett liv.

Vi är bra och du gör mig lycklig men jag känner igen den svidande irritationen i bröstet som får mina ögonlock att brännas och magen att kännas som ett oändligt svart ångesthål.

Jag kan inte göra något hållbart, allra minst denna kärlek.

När vår tid har snart runnit ut, det är snart.

Sårskorpan kan inte läka helt, hur skulle det se ut? Det är ju så skönt när allt går itu.

Älskling, vår kärlek river sönder mig, jag älskar och det känns så bra

Lika övertygad om att du är den för mig vet jag vad jag kommer tvingas till. 

Sårskorpan kommer att slitas och längs området kommer det att trängas fram en röd kanal av blod av våra hjärtedelar. Forsen kommer att vara tröstande och allt jag väntat på. 

Jag sliter för att hålla oss flytande och bråkar för att låta oss vara problemfria. Att tvingas känna kommer att bli dödsstöten för dig och mig, älskling

Det är en tidsfråga till när jag kommer få öppna ögonen till glaskross och ett rött landskap.

Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig.

Det här det enda jag vet.