det var någon rödhårig med prickar på näsan som sa (de brukar oftast ha det)

'att i smärta hittar vi meningen med livet'

jag var fullt upptagen med att undersöka det nya sällskapet som trillade in just i hallen

och gled nästan ned från fönsterbrädan i mitt nyfikna försök att vara diskret.

det jag som mest kunde göra i det tillståndet var att klumpigt höja mitt glas i en skål.

 

nu i efterhand så borde jag snarare hällt det rosa innehållet över henne.

det var banalt av personen att ens tro att jag var en av de naiva på stället.

 

jag brukar tänka tillbaka och det slutar allt som oftast att bubblorna fräter bort hennes fräknar.

jag brukar fnissa.

rättare sagt är att när jag längtar efter att fnissa så tänker jag tillbaka på den stunden men

med mitt slut.

skål.

fniss.