Jag vill börja med att säga att det här är ett öppet brev. Det är inte meningen att det ska läsas och om det råkar bli postat av en händelse är det kanske läge att titta åt ett annat håll. Klicka in på en annan sida. Eller tänka dig att du är på västkusten så behöver du inte låtsas som att det regnar.

Jag vill börja med att säga: Jag saknar dig, jag saknar dig, jag saknar dig.

Du är min kärna. Det som dagligen gör ont att tänka på. Du är min pappa och det klart att jag älskar dig.

Du finns, men inte i min värld.
Du är inte längre inkluderad för det gör för ont i mig. Du smärtar mig och svärtar mig som ingen annan har lyckats med.
Ett brännmärke i tapeten som fortsätter med att bränns svarta hål.
Du gör så ont.
Så jag har valt bort dig och det gör också ont.
Jag är inte hel men försöker att bli. Varje dag.
Jag vet att du också har ont varje dag, det är den chilenska själen. Den plågade anden som påminner om att ingenting är egentligen bra.
Jag har en del av den i mig. Som ibland tror jag att ingenting kan nånsin bli bra.
Så jag kapade en arm och valde bort dig, för att välja mitt liv. Mitt liv framför någon annans.
Och jag vet att du vill att jag ska lyckas.
Men jag kan inte lyckas när du ser på.
Förstår du inte det? Hur skulle jag, med dina förutsättningar?

Jag saknar dina alltid varma handflator.
Hur du kan pussa en på hjässan, som bara pappor kan. Jag saknar alltid din matlagning när jag står i kryddskåpet själv och tvekar, när du egentligen bara skulle tillsätta din kärlek. Din magiska nattmackor och cheviche. Din grillmarinering med öl. Din chili con carne. Din överdosering av melon i alla säsonger.
Ditt sätt att alltid lägga benen uppe på soffbordet och sättet du vilar ögonen på min lillasyster när hon leker.
Du är stolt över din familj. Jag vet.
Jag vet hur den förlamar dig ibland och jag vet att du inte mår bra.
När ens pappa inte mår bra, då mår man själv inte bra.
Jag kunde känna din smärta pappa, den var för påtaglig och gjorde för ont att hålla ut.
När man blir äldre hugger det ännu djupare.
Du har inte varit bra på att vara pappa för jag har alltid saknat en riktig pappa.
När jag var liten föreslog jag att vi skulle skicka in dig på reparation så jag kunde få ha en glad och nykter pappa. En bättre version än den jag fick.

Och jag hoppas att du reder dig.
Mitt hjärta vill ingenting hellre.
Inte förrän du mår bra så kan vi ha kontakt.
Inte förrän du kan bli min pappa på riktigt så kan jag låta dig komma in.
Min lilla pappa, jag kan inte göra annat än att älska dig på anstånd tills dess.