Det är livsfarligt att låta någon läsa dina orörda sidor. För när någon väl fått det tillträde är den personen den enda personen som kan läsa dig. Du har valt din person.

Ibland saknar jag dig så intensivt och brutalt. Det finns ju ingen som känner mig alls i den utsträckningen som du gör.
När det är outhärdligt kan jag ringa, jag vet att du alltid svarar. Det är fint.
Jag vet att det har skapats ett tomrum som inte går att ersätta med engelsk litteratur, vårpromenader eller vinkvällar.
Jag kommer behöva gå vidare. Inte bli räddad, utan bara rått lämnad till att pröva tills det går på egen hand.
Det sista steget gör ont när du har blivit ett sådant utökat kapitel utav mig.

Allt har blivit så jävla kallt.
Jag går runt och får spänningshuvudvärk
För det är vad som händer när axlarna möter öronsnibbar.
Jag saknar dig och automatiskt skickar kroppen ut rysningar som vandrar sig ned.
20e mars 2013.
Allt har blivit så jävla kallt.

Det handlar inte om att jag skulle sakna vara ensam ibland. Det är inte det.
Det handlar om att jag inte kommer ihåg vem jag var innan. Innan jag blev Paula med pojkvän och vi två i singular.
Och det skrämmer mig när jag inte skiljer på saknar och längtar.