Jag vill börja med att säga att det här är ett öppet brev. Det är inte meningen att det ska läsas och om det råkar bli postat av en händelse är det kanske läge att titta åt ett annat håll. Klicka in på en annan sida. Eller tänka dig att du är på västkusten så behöver du inte låtsas som att det regnar.

Jag vill börja med att säga: Jag saknar dig, jag saknar dig, jag saknar dig.

Du är min kärna. Det som dagligen gör ont att tänka på. Du är min pappa och det klart att jag älskar dig.

Du finns, men inte i min värld.
Du är inte längre inkluderad för det gör för ont i mig. Du smärtar mig och svärtar mig som ingen annan har lyckats med.
Ett brännmärke i tapeten som fortsätter med att bränns svarta hål.
Du gör så ont.
Så jag har valt bort dig och det gör också ont.
Jag är inte hel men försöker att bli. Varje dag.
Jag vet att du också har ont varje dag, det är den chilenska själen. Den plågade anden som påminner om att ingenting är egentligen bra.
Jag har en del av den i mig. Som ibland tror jag att ingenting kan nånsin bli bra.
Så jag kapade en arm och valde bort dig, för att välja mitt liv. Mitt liv framför någon annans.
Och jag vet att du vill att jag ska lyckas.
Men jag kan inte lyckas när du ser på.
Förstår du inte det? Hur skulle jag, med dina förutsättningar?

Jag saknar dina alltid varma handflator.
Hur du kan pussa en på hjässan, som bara pappor kan. Jag saknar alltid din matlagning när jag står i kryddskåpet själv och tvekar, när du egentligen bara skulle tillsätta din kärlek. Din magiska nattmackor och cheviche. Din grillmarinering med öl. Din chili con carne. Din överdosering av melon i alla säsonger.
Ditt sätt att alltid lägga benen uppe på soffbordet och sättet du vilar ögonen på min lillasyster när hon leker.
Du är stolt över din familj. Jag vet.
Jag vet hur den förlamar dig ibland och jag vet att du inte mår bra.
När ens pappa inte mår bra, då mår man själv inte bra.
Jag kunde känna din smärta pappa, den var för påtaglig och gjorde för ont att hålla ut.
När man blir äldre hugger det ännu djupare.
Du har inte varit bra på att vara pappa för jag har alltid saknat en riktig pappa.
När jag var liten föreslog jag att vi skulle skicka in dig på reparation så jag kunde få ha en glad och nykter pappa. En bättre version än den jag fick.

Och jag hoppas att du reder dig.
Mitt hjärta vill ingenting hellre.
Inte förrän du mår bra så kan vi ha kontakt.
Inte förrän du kan bli min pappa på riktigt så kan jag låta dig komma in.
Min lilla pappa, jag kan inte göra annat än att älska dig på anstånd tills dess.

Jag sitter i bikini och har en neonorange flugsmälla i en av mina nävar.
P1 sommar spelas och varningar om värmeslag påminns på displayen.
Har ett glas iskallt källvatten upphällt och har en ny bok.
Sommar, har den alltid varit såhär bra för en?

Blir så inspirerad när en röd sol tränger sig mellan tallar och gran
Och en fantastisk dimma som aldrig lyckas med att vara särskilt så magisk inne i storstan
Här kanske jag kan ladda batterierna
Ro ut på sjön
Och mina knän får njuta av landsväg- underlag och mina lungor kan få andas
Vi tar ett litet uppehåll. Inte från blogg, bara från uppståndelser och plikt.

Jag fick höra att du har läst min blogg
Du läste den under tiden vi var tillsammans, när båten skumpade och när vi rann ut i sanden.
Och jag blev ledsen när jag hörde det
Men det hör inte hit
För du har inte läst om den gången efteråt när du stampade på vår gamla kärlek.
Man kan inte slå in en present man resan öppnat, jag förstår den biten.
Men att vi verkligen försökte göra varandra lyckliga kunde ha fått slutat där.
Det du har gjort mot mig vet du ingenting om. Nästan ingen alls såg mig efteråt.
Men som i en klyshig ballad fann jag efter ditt svek att jag är starkare nu än nånsin.

Jag är ledsen för det. Det kanske inte har framgått tydligt här, bortsett från möjligtvis de senaste inläggen. Men vi fortsätter på den här slingan ett tag till...

Även när jag inte sökt efter nån, har jag sökt.
Meaning, om jag har dykt upp nånstans med ett "öppet sinne" har jag ändå med största sannolikhet redan skalat av hela stället. Singlar från upptagna. Brunhåriga till blonda. Blåögda och mörka. Jag gillar långa män, så de siktar jag först in på.
Jag har provat de flesta och letar alltid efter något annat för ingen innan dem har fungerat. Jag vet på ett ungefär vad jag gillar men vet att jag lika gärna kan bli överraskad när som.
Även när det blir fel tröstar jag mig med att jag nu är en person närmare den rätta.
Även när jag njuter av att vara singel är det som att jag laddar batterierna för rond två. Paula 2.0. Fast det skulle lika gärna kunna vara Paula 200.0
Jag har aldrig sett det som uttröttande. Varken sorgligt eller befängt.
Det är löjligt. Det är tråkigt.
Är jag inte en bättre jag?
Är jag inte bättre än planeringen?
Jag tänker på förhållanden... Som är människor. Människor har ingen manual och jag försöker inte ha någon manual utan letar efter kickarna.
Ibland blir det en annan sorts pojke för att vidga vyerna och ibland bara ett nytt sätt att klä av någon med ögonen.
Jag kommer nog att för alltid vara fascinerad över kickarna, endorfinerna, fingertoppskänslan när man rör en hårlock och andra sätt kroppen reagerar för en annan.
Ingen kärlek är densamma. Alla spelar inte till samma regler och vissa kan uppenbarligen inte räkna.
Vi är människor och vi döljer mycket på insidan.
Ibland är det personligt att man lämnar någon och går vidare, men man tröstar sig med att den personen kommer finna sin person, det var väl tur att vi upptäckte att det inte var jag redan nu.
Jag känner par som inte har nånting gemensamt och letar ut. Som har känts så i år. Vem vet vems liv de förstör?
Och sen är vi där igen och letar efter någon som kan förverkliga oss. Igen.
Leta, leta inte. Men det intressanta är egentligen när.
Man kan bli hur förvirrad som helt, men i slutet av dagen... Tidpunkt är allt.

Det var en ny natt med ett par skuldror på sängplatsen bredvid min.
En prövande famn och ännu fumligare manshänder. Lortiga nagelband och en flåsig röst.
Inte många rätt mer än att det just är en perfekt sommarnatt.
När morgonen kommer blir jag en del av din historia. Den delen av ditt liv som inte var långvarig
men det finns en ovanlig skönhet i saker som inte håller särskilt längre.
Vissa förstår inte det.
Och insisterar på att försöka igen
Och kanske rentav ger andra chanser
När man kan lämna varandra
När man tror på jakten
När man hoppas med varje mikrofiber i sin kropp att det här...
Det måste hända nånting med.