några fina människor av mitt trogna gäng danselever. (2007?)


igår när jag var på springande fot i mörkret tog en av mina f.d danselever tag i mig och hon började berätta hur mycket alla i den forna gruppen saknade dansen och de kunde inte förmå sig själva till att dansa med någon annan än just mig, för det skulle inte vara samma sak. och det kändes oändligt tomt.
jag är tårögd nu när jag tänker på det, men jag blev det inte igår för jag hade, dumt nog, hundra saker runt mig. jag borde gett den här tjejen, lina som hon heter, oändligt med uppmärksamhet. 
jag är så himla rörd. tack. jag coachade världens finaste samling människor och under den tiden var jag som lyckligast. jag gillade den tiden. i treasher it skyhigh ska ni veta (ungefär här börjar jag grina) fortsätt vara samma glada grupp och livet kommer le mot er och snart dansar vi tillsammans igen hörni. MISS YOU!!!