igår (lördag) satt jag på en uteservering och åt middag med emmorna.
nånting som fick pulsen att gå upp var att Oskar Linnros satt 6 meter ifrån oss.
ja... ni såg rätt. o-s-k-a-r  f-c-k-i-n  l-i-n-n-r-o-s

4 timmar senare såg vi honom uppträda på en utomhus-scen i en stor trädgård.
förortsbarn som kämpade för att se en kändis. någon som inte är från stan.
det rycktes hårstrån, knäveck gick ur led,
obarmhärtiga armbågar och en hård vilja som inte
låter nånting stå ivägen mellan dem och staket.
det var smärtsamt. men också vackert.
där står oskar med tre strålkastare bakom sig och skakar av sina egna ord.
jag står höft till höft med en vän och har en varm manskropp bakom mig
(ett leende som mötte mitt, en mun vars skrållade lika högt samma ord från ord likt mig)
men framför allt
någon som sjunger om nånting äkta framför mig.
jag hade ingenting att klaga på
jag kände att jag levde när jag hoppade i sextondels takt för att inte hamna under
någons sula och när orden träffade en förbjuden del av mig.
det är så här musik ska upplevas var det enda jag kunde tänka på.

nu måste livet börja.
godnatt!