jag borde egentligen packa (allt ligger åtminstonde i en ful hög vid min fotändan. creds)
mitt huvud kan inte låta mig undslippa den sprängande huvudvärken som har förföljt mig ett jävligt
bra tag, ikväll heller. svär lite över det och inte kan jag heller sluta tänka på en speiell pensionär
som alltid besöker mig och oscar när vi jobbar ute i gallerian. som gör mig alldeles varm.
till och med lite redo att brista ut i tårar för ... det är så skört det där.

han är närmare nitti-hållet tror oscar. och när han tar sig fram till våran disk där vi står
tar han all tid i världen för att komma dit och skiner som han vet någonting som ingen annan känner till.
när han väl nått fram är han så uppspelt att han ser nästan... alldeles galen ut. sprickfärdig!
för då ska ni veta, då börjar korsförhöret. han börjar inte med ett hälsande, utan hans leende
öppnar våran konversation med, vad skrev selma lagerlöf? och han viskar för rösten bär honom inte längre.
jag storler men kan inte låta bli att undra hur länge sedan det var då dennes röststyrka bestämde sig för att överge honom.
han drar fram sin plånbok och med en skakig (ivrig) hand lägger han den framför våra ögon. en 20-lapp alltså. sedan tar han fram en 50-lapp och därefter en hundring också. väl förberedd. vem pryder 100-lappen?

å kan vi inte ge han något/rätt svar skakar han på huvudet och ger antingen oscar eller mig en blick som säger
"och det är NI som ska ta över när jag lämnar min plats på jorden, DET känns ju betryggande" som betyder
att han inte alls tycker att det är särskilt betryggande.

eller så ger vi dom rätta svaren. och tro på fan att hela gubben på 90-nånting skiner upp. han blir så lycklig.
om han inte hade ålderdomens-tyngd över sina sköra axlar så skulle han säkerligen skuttat jämnfota från platsen.
nu när han vet att vi gjort våran läxa i kurslitteraturen kan han sova tryggt inatt.

det är arbetsdagens absoluta höjdpunkt. och nu borde jag ta itu med packandet.