ibland känns det som "hejhej nu får vi varandra att känna sig speciella, det här var en underbar period i mitt liv. tack för allt.
jag önskar dig det bästa, för det är du sannerligen värd. hejdå..." följt av ett långt omslingrande vått jävla hångel.
men sen då? tänk om jag vill spara dig. jag vill åtminstonde ha möjligheten.  

sanningen är att du kysser min själ och jag skulle kunna tänka mig att lära behöva dig.