det finaste jag vet är samtidigt något som alltid får igång mina tårkanaler utan dess like.

äldre människor alltså.

äldre par rättare sagt

jag vet inte om det är ett tecken på att jag finner det sorgligt att livet inte är oändligt
eller om det är kombinerat med rädslan att bli lämnad kvar. att man ska dö oälskad.

för ett tag sen gick jag gåendes med tung packning från bussen och en äldre herre och en äldre kvinna
började komma närmare.
vi skulle mötas och gå om varandra på den asfalterade trottoaren.

ju närmare jag kommer, desto fler detaljer ser jag. till att börja med... man kan se att ålderdomen har tagit det bästa ifrån dom,
brutna kroppar som inte längre gör som man vill. men också att de håller varann i handen.
redan här börjar mitt hjärta att värka av för hårda hjärtslag. sen till det sista och kanske det allra viktigaste.
de lutar sina kroppar mot varandra. en gammal axel mot en annan gammal axel. som två kort som vill bilda ett korthus tillsammans.
fast dessa två lutar sig mot varandra med förtroende. det är inte i någon hastighet det tar sig framåt.
men de gör det tillsammans.

när jag tror att jag har klarat mötet så gör jag ändå så att jag vänder mig om och ser jag något som inte var menat för en åskådare.
den äldre mannen gör ett knyck med huvudet och letar sig fram till kvinnans halsgrop.

denna gest är så kärleksfull. och jag kan höra att han drar in en handfull doft.

och jag fortsätter hulkandes med att promenera sista biten hem. såg färger och hörde barnaskratt.
livet? vi väljer vad vi vill känna, se, veta av. jag hoppas att jag får uppleva det någon gång. en karl som mossat sig fast vid min sida 
och som ännu inte skrämts i väg utav vecken vid min hals utan i själva verket finner skavankerna vackra.