jag läser texter från kanske 2-3 år sedan i tiden. vad jag har skrivit från min synvinkel och delat med mig här på bloggen.
det är skrämmande samtidigt som det är extremt lugnande. hur det nu kan komma sig?

det kändes som att få hjärtat krossat miljoner gånger när jag inte längre kunde fortsätta dansa.
än idag gör det så JÄVLA ont i hela mig. och jag mår så extremt dåligt över att jag inte längre hänger med i svängarna.
jag kan dansa i mitt vardagsrum med endast inredningen som publik och det bränner bakom ögonlocken av ilska,
när kroppen inte längre levererar. det är nånting som går väldigt fel.
och det blir klumpigt istället för hur jag hade tänkt det. jag BLIR en klump. vill försvinna. svära.
sen unna mig nånting för att jag ska få in det i min inrutade hjärna att jag är rätt bra ändå.

men tiden när jag dansade var inte heller bra. jag verkade olycklig?
känns otroligt med tanke på livskrisen jag fick efter knäskadorna. vem är jag nu?
jag dansade när jag mådde dåligt. jag var som allra lyckligast när jag fick dansa.
det var dansa dansa dansa som var jag. fast.

jag hade ont invärtes ändå.

flera år senare är jag mer lik den jag alltid velat vara. människor går igenom värre saker. men andra människor kan dra åt...
din person är du. jag är stolt och glad över att jag är mer hel idag och inte längre identiferar mig med
vad jag väljer att göra i livet. 

en dag kanske jag sitter där. 3 år från nu och snörper på munnen och kanske gråter ikapp med den här texten jag just klottrat ner.
för livet är vad som händer medan du grubblar och analyserar. och det vet du. för du är klok nu. 
du är så himla bra. och du är ett levande bevis på att det blir bättre.