Morgondiset som kryper mot listerna från en persienn som redan har sett sin glansdagar

det tillkommer en irritation 

morgonsvetten börjar att rinna

för kallsvetten svider

för ens undermedvetna greppar efter det som inte längre finns inom räckhåll.

den övertagna kroppen vill inte släppa

den övertagna kroppen vill inte sluta 

när man kan vila ögonen på hur många brunögda pojkar som helst utan något som helst samvete

kroppdelar som fortarande kämpar

som slår bort mötande handflator

och letar efter han som var

den äcklas av annat doftspår,

andras

Och i nattens fumliga onykterhet bromsar den fotsteg och jag förvisas istället till min singelsäng med den trasiga persiennen.

och så tar allting fart.