Jag deletar raderna jag skrev för en månad sen, 28 dagar god knows hur många minuter.
Jag gör det under konstant gråtande.
Raderar vokaler. Raderar konsonanter.
Du förtjänar inte mitt livs text.
Jag skäms över att ha tänkt på dig och låtit hjärtat skriva.

Sen kommer tomheten.
Som om ingenting har hänt.
Som det var som förut, fast med hundra svarta hjärtan i ryggsäcken.