Det är livsfarligt att låta någon läsa dina orörda sidor. För när någon väl fått det tillträde är den personen den enda personen som kan läsa dig. Du har valt din person.

Ibland saknar jag dig så intensivt och brutalt. Det finns ju ingen som känner mig alls i den utsträckningen som du gör.
När det är outhärdligt kan jag ringa, jag vet att du alltid svarar. Det är fint.
Jag vet att det har skapats ett tomrum som inte går att ersätta med engelsk litteratur, vårpromenader eller vinkvällar.
Jag kommer behöva gå vidare. Inte bli räddad, utan bara rått lämnad till att pröva tills det går på egen hand.
Det sista steget gör ont när du har blivit ett sådant utökat kapitel utav mig.