Det är som att man fått extra stöd, extra kärlek, extra ALLT under en längre period och jag förstår inte hur man går från att en person ger dig dagligen hela världen till att bara använda en lunga att andas med? Givetvis så fungerar kroppsfunktionerna (förhoppningsvis) per automatik. Kroppen vet vad den ska göra, såklart. Men är det så ologiskt av mig att tro att man fortfarande kan drunka, även om man lärde sig simma i vad som känns som i en annan tidsålder? Det här håller mig vaken.