det var ingen vacker syn men det var våran.
det var någon rödhårig med prickar på näsan som sa (de brukar oftast ha det)
'att i smärta hittar vi meningen med livet'
jag var fullt upptagen med att undersöka det nya sällskapet som trillade in just i hallen
och gled nästan ned från fönsterbrädan i mitt nyfikna försök att vara diskret.
det jag som mest kunde göra i det tillståndet var att klumpigt höja mitt glas i en skål.
nu i efterhand så borde jag snarare hällt det rosa innehållet över henne.
det var banalt av personen att ens tro att jag var en av de naiva på stället.
jag brukar tänka tillbaka och det slutar allt som oftast att bubblorna fräter bort hennes fräknar.
jag brukar fnissa.
rättare sagt är att när jag längtar efter att fnissa så tänker jag tillbaka på den stunden men
med mitt slut.
skål.
fniss.
when you can lose something you cannot, in a million ways, replace.
jag drar inte igenom hans hår med bara fingrarna så fort jag får chansen,
det är med handflator, naglar och de tunna hudpartierna som annars inte blir rörda.
när han inte är här lugnar jag mig med att föra mina händer till ansiktet
då luktar det honom och det lugnar mina sinnen när han inte är intill.
jag gör det med omsorg, denna ritual.
jag dödar orohet och allt därtill, föder en saknad och avslutar med att vara tacksam.
så mycket kärlek går till spillo men jag försöker hitta mina sätt att bevara våran.
