förra veckan var det ishockey på kanal 5 istället, trams. idag fick jag se mitt älskade program.

det är en vit sanning att jag gråter efter varje greys anatomys avsnitt.
om inte efter så är det medan allt fortfarande rullar. det är så sad,
allting med den serien känns så...äkta. om det har att göra med att det är en
berättarröst och/eller helt enkelt så att man ser brutna människor nära inpå.
man känner deras smärta som om ens egna hjärta vore vänt ut och in. alla kan se 
och alla kan trampa om dem så skulle vilja. ett stort utblottat blödande sår .
det hugger. det skrapar. det känns.
och jag vill känna så jag fortsätter att titta