se kommande text som ett utdrag ur min alldeles personliga dagbok.
2009-07-07
förändringar. dont we all just love them? speciellt känslo- förändringar. som om det inte är svårt att leva ändå. duvet, när man kan vara stört- förälskad ena dagen och andra dagen har man hittat en miljoner småfel som gör att man gnisslar tänder av irritation. jag vill tala om en förälskelse of mine. nämligen dansen.
när skolan slutade, när vi tog emot tack- applåderna efter våran sista dansproduktion, efter att mina danselever uppträtt för sista gången med nånting jag har skapat, efter all hård träning och belöningen efteråt - var min enda tanke "wow, detta vill jag syssla med". jag har alltid sett min dans som ett beroende. och jag var rädd för att sluta för hur skulle jag annars orka andas något mer. ett liv efter studenten utan dansen, existerade inte på denna karta. om passionen är slut, hur ska man orka ta det där andetaget, hur fortsätter man? man har hört talats om dem, man har sett dom bakom luckan på kundservice, bakom kassorna på ica - de som inte stååår ut med vad dom håller på med. att hålla sig borta från sin sanna passion, sin förälskelse, sitt andetag skulle sluta med en katastrof, en deprimerad själ som väntar på att få studielånen betalda, barnen utflugna och pension, "bara 20 år kvar...." . nej. och åter nej. jag har alltid trott att utan dansen skulle jag bli en såndär person som inte tycker om sig själv. som inte står ut med sig själv. och nu vet jag inte längre. det jag vet är att mycket kan hända under sommaren. mycket kan hända på en månad, tro det eller ej. jag känner fortfarande en viss separationsångest när jag fantiserar utöver ramarna, en framtid utan ett ständigt dansande, men nu tror jag att jag skulle överleva den. man är tvingad till att tänka i nya banor, att alltid ha en back up plan (fast man inte har en tanke på att egentligen följa dem) och jag börjar trivas allt mer med tillvaron. jag går sönder lite då och då när jag fantiserar ett lyckligt slut åt mig själv, utan att få dansa. men jag måste vara realistisk.
jag hoppas att ingen antyder nu efter denna text att jag är rädd för att misslyckas, att söka till självaste balettakademin med endast 2 års baletterfarenheter är ett bevis på det. att jag vågar misslyckas. men bara för det betyder det inte att det inte tär på en. att det inte gör ont. att ännu en bit av drömmen är bortbiten. det var ren dårskap och spontanitiet jag hamnade på den där audition. och jag tror att det var min sista. iallafall på ett tag. egot är allt bra märkligt och jag skulle våga påstå att just i detta fall är det min fiende, mitt fall eller min räddning. vad vet jag inte än. det jag vet är iallafall att inget av de alternativen som jag har att välja nu på, duger inte. att jag kommit fram till att jag kanske kan leva utan dansen, vad lämnar det mig? det är svårt att försöka ta sig framåt utan att veta på vilken ruta som jag egentligen är utlämnad på. det gör ont i mitt lilla dansar hjärta att jag är förväntad att göra spagat- hopp, piruetter, omöjliga hopp and so on, andra idiotiska teknik nummer på ett solo. det gör ont att dansglädje väger lika med noll. jag har självförtroendet nog att säga att jag är en bra dansare, en uttrycksfull sådan. klart ni vill se en hel del teknik i mitt solo. någon som har sett so you think you can dance? man är förväntad teknik, det förstår jag till viss del. men det värker, för spelar det ingen roll om hjärtat är på rätt ställe? jag önskar bara lite magi, det är allt. inte precis world peace.
just nu känns det som att min (dans)partner har lämnat mig. jag sörjer för det.innerst inne kokar det t.o.m lite. men jag vet bättre, fast bara därför betyder det inte att jag inte förväntar mig en omöjlighet, vad det verkar som. 

jag tror, att jag måste ändra min livssyn redan nu. att ge alla dom där back- up planerna en chans att gro och formas. jag måste veta om mitt hjärta kommer att ryka beroende på hur jag kommer att vilja styra upp mitt liv som och om jag kommer behöva krossa det för att nån gång då och då och verkligen använda huvudet. det sunda förnuftet har jag inte sett på ett tag heller. hm kanske blir det något spontant utav det hela. något positivt vågar jag inte hoppas på än. men det jag vet är iallafall att jag måste ha lite tillit i mig själv och föreslå någon slags kompensation med hjärtat och huvudet. det jag vet är att jag iallafall ska till stockholm och bosätta mig där i slutet på augusti och sen får ödet faktiskt gripa in. jag förväntar mig det. för i övrigt älskar jag att jag är en känslosam person, men ibland kan det faktiskt vara för mycket. speciellt när det krossas lite här och var i mig hela tiden. dumma verklighet.

dagens lärdom: det är okej att världen faller ihop lite då och då (ganska ofta hos mig på senaste tiden) och det är okej att ta sig tid att läka. att tänka. det är faktiskt helt okej och skitcoolt att göra det.