fastän sena timmen är slagen sedan länge så ligger jag sömnlös och jag tänker på kvällen, våran kväll, vårat avslut. fastän sönderkyssta läppar, 16 st pussbiljetter och mycket fladdrande beröring under ett träbord där våra händer var fast knutna tillsammans och bildade någon slags gemenskap. 
fastän vi båda kände dragningskraften mellan oss trots det välfyllda rummet med minst 20 pers i dimman så såg vi varandra kristallklart och allt annat existerande var ett enda stort blurr. men till skillnad från förra gången våra läppar senaste träffade så föll inte bitarna på plats, de måste ha tappat bort varandra längs vägen, vi måste ha tappat bort varandra längs vägen. vi försökte, jävlar vad vi ville, kyssarna övergick till en krampaktig onaturlig gest. båda ville så gärna att bitarna skulle hitta varandra och om vi försökte länge nog så kanske. vi delade ut den ena desperata kyssen efter den andra. ögonlock som brände.
du är trots allt inte den du utgav det att vara och jag måste komma över dig, trots att mina läppar övergått till en viss svullnad såhär dagen efter. ett ganska så patetiskt men trots ändå ett minne av dig. nu måste du tas ner från pedistalen jag satte dig på för en tid sen. det är dags. tiden är nu inne att att gå vidare. det är dags att läka, påminnas och gå vidare. så låt mig vara. låt mig inte bli ännu mer olycklig över dina kyssar. mitt hjärta klarar inte av mer låtspelande av "sex on fire" och att du inte känner någon anknytning till mig, fastän det är våran sång. du vägrar att sjunga något mer för mig. och det är det som håller mig vaken om natten. nu är det dags att låta varandra vara, träffa andra och inte vilja ha varandra igen som vi hade förut.

Det va så mörkt
den kvällen jag gick hem
jag hade hoppats på något, hoppats på någooot