arg. tårar som bränner bakom ögonlock. hatar att jag börjar lipa varje gång jag blir förbannad.
jag ogillar det fakum att jag är 19 år, nyflyttad till en storstad och lever min dröm varje dag när jag dansar på balettakademin, badar i möjligheter jag inte ens kunnat drömma om och jag känner mig tom. varje dag. varje ledig stund jag inte kan undkomma det med aktiviteter. jag ogillar det faktum att små tjejer dras till min blogg för att få tjejpower levererad och det jag känner som mest är, ensamhet. till den grad att jag känner mig ensam fast jag omgiven av människor. gnistan att alltid ha roligt och att kärleken till att leva satc liv är gone för hålet har växt till sig utan grund i flera år och nu sitter jag med bitarna, förlorade år (skulle egentligen inte kalla dem det) och kippar eftar andan. jag försöker filosofera att det är ok att må dåligt ibland. att låta sig själv ha dåliga dagar. sund balans kanske det heter. men det viktigaste, att känna att det är okej att ha dåliga dagar. att vara känslosam utan att verka vara en desperat brud. för kanske det viktigaste, jag kanske sitter här ensam för jag inte nöjer mig med det nästbästa. för personligen tycker jag inte att det är ett snesteg att vilja ha "hela paketet". sen kan det disskuteras hurvidare kräsen man är. men att inte behöva nöja sig med det nästbästa och ta första bästa som kommer och knackar på önskar jag ingen skulle behöva göra.
det som jag känner nu på senare dar har jag aldrig förut varit med om. när det inte längre går att skaka av sig ensamheten. när man inte kan ersätta hålet längre med härliga skratt med vännerna, paraplydrinkar, ändlöst sex eller småkyssandes ute i natten under ett paraply. småkickarna, det har alltid räckt för mig.
hur man lever med tomheten är jag fortfarande okänd för. rättare sagt, jag vill vara okänd mot det. ensamheten och jag, är den meningen världens mardröm så säg. jag vill inte heller bara undkomma den, jag vill övervinna den. bekämpa den med djup kärlek, varm passion, innerliga kyssar, och med kroppsvärme. mer än så vet jag inte. jag antar att jag besitter hopp trots allt eftersom känslorna bara flyger fram. kanske räcker det med att mumla tyst "nej" åt sig själv. "jag ser inte fram emot att bli mer cousy med det där mörkret, jag säger nej. det tar stopp här".
iallafall, det är skönt att ventilera ibland. jag känner mig ensam. jag är inte stolt över det faktum på något sätt och det är inte heller bekvämt att säga det men jag kan medge det. och bara därför känner jag mig större som person. det kanske inte är allt, men det är nånting. att jobba med sig själv, bekämpa sina egna demoner är ett steg närmare lyckan, that someone. när det kommer till mig... övertalar jag mig själv dagligen att det är småkickarna som får hålla mig till liv innan lågan sätts till liv och hålet krymper. småkickar som att en jummen söndagskväll så falsksjunger & dansar jag och min sambo oss fram på gatan till " we go together like swamala yipie dipie doo". saker som underlättar livet litegranna. det är inte att ljuga för sig själv, utan vad man skulle kunna kalla ...sweet seduction. godnatt alla läsare.
imorgon så väntar förhoppningsvis en solig måndag på oss all, och om inte, glöm inte att dansa i regnet.