nästan så att jag börjar gilla hösten bara för att jag längtar ihjäl mig efter att jag kan se uppföljare i världens bästa bokserie. jag är lite galet kär i allting som är konstigt. underligt. övernaturligt. och robert pattinson

idag på moderna kändes det som att jag kunde gå hur långt som helst. allt flängande runt på improvisationen fick mig att tänka: det kanske är såhär det är menat. om mina bröst plattades till lite och jag får större lår, då har vi en modern dansares kropp. sen tjuvkikade jag inne i sal 1 där de underbara dans 2orna kickade sina ben långt åt tjotahiti. men jag gillar att gå på balettakademin ändå. folk sjunger alltid i trapporna, stretchar i korridorerna och alla är lika sket-glada som mig. balettakademin är allas favoritplats, drömplats, vi är förenade genom den byggnades väggar. det är fint. jag gillar tanken att vara del av något så fint. lite unreal, men så är det. jag-går-på-balettakademin och jag får nästan lite ont i hjärtat för det känns så rätt.