någon slags längre beskrivning över det trauma som jag och min sambo fått uppleva under de senaste 24 timmarna. eller, för 24 timmar sen låg vi ovetandes för vad som skedde under våran lägenhet... vill observera att jag fortfarande skakar när jag håller nånting och vi är båda mestadels paralyserade. det hela känns väldans orättvist och vi vet inte mer vad psyket klarar av. vill inte oddsen att vi ska bo kvar i stockholm? jag och maja hoppar till vid varje okänt ljud och vaknat flera gånger inatt i tron om att rummet vi sovit i har varit rökfyllt..

jag hoppar tillbaka till nångång vid halv tio tiden. (kan göra det tydligt här också att både jag och maja har stora minnesluckor. vad vi sa till varandra. vilken ordning allting hände osv)
jag kommer ihåg att jag vaknade till av det höga oljudet på gården. sprakande. förbannade folket som antagligen höll på med nånting på innergården och vände mig på sidan i försök att somna om. minuter går. byter sida några gånger och instinktvis öppnar jag ögonen och ser att lägenheten ligger i dimma. springer upp och av någon andledning till köket. skriker på maja att det brinner, en reflektion i grannens fönster visade att lägenheten under stod i lågor. jag kom ihåg att jag tänkte att det här är en mardröm. detta händer inte.
rycker åt oss mobiler för att ringa 112 men avgör ganska snabbt att vi måste ta oss ut ur lägenheten först. dimman i hallen är om omöjligt ännu tjockare. jag sätter på mig jackan och vi tar skorna i hand. nu i efterhand så vet jag att jag trodde att vi bara skulle få stå och vänta på gården någon timme innan branden hade släckts och hade ingen aning om att det skulle blli så illa som det verkligen var. kanske man hade tagit med sig id-handlingar, mediciner, bankkort osv om fallet hade varit något annat, men det är bara smärtsamt att tänka så.

vi öppnar ytterdörren och har bara några sekunders betänketid med tanke på att det är så tjockt. vi ser ingenting, allt snack om att hålla sig nära golvet var bara att glömma då vi såg I-N-G-E-N-T-I-N-G..
på vad som kändes som en evighet men i själva verket bara var några sekunder bestämde jag för att hoppa in, det var bara att börja springa. jag räknade med att maja skulle följa, vilket hon gjorde och vi sprang från tredje våningen, kom efter vad som verkade en livstid ut på gården, barfota då vi båda tappat skorna på vägen, ingen av oss kände kylan utan var bara glada att vi kom ut levande. vi tappade båda andan och chock- tårar kom.
vi fick se sedan i trygghet se hur elden gick upp i andra grannenes lägenhet och när brandmännen kom för att släcka. efteråt fick vi veta att det tog drygt 3 timmar att få allting släckt och att en gasledning hade varit inblandad.

då vi båda andades in röken blev vi båda behandlade för rökskador och fick åka ambulans till karoliniska och var där några timmar, var åskådare när mer illa tilltyglade grannar än oss fick åka förbi på bår.
chock, panik, ångest är nånting vi måste leva med.
vi är tillbaka i stan när jag skriver, på ett online cafe, bärandes på lånade kläder och lånade pengar. tack gud för osjälviska människor som faktiskt är givande. när man bli bemött dåligt av sjukhuspersonal och fastighetsskötare tappar man en del hopp och jag ber tilll gud för hopp till oss. man känner sig avtrubbad mot allting annat. tack för att vi har varandra. tack för att ingen av oss slipper gå igenom det här ensam och tack för att vi lever.
annars.. kan ni förstå att vi känner oss orättvist behandlade? vi vill inte tappa tron utan försöka vara modiga.
jag vet inte när jag får chansen till internet igen, det är inte det viktigaste. verkligen inte.

planerar att röja upp här & sedan åka till norrland. men jag åker ingenstans utan maja.
ingenstans utan maja numera.

det är tragedi och det är ett trauma. kram till er alla som håller tummarna för oss, det betyder allt.