jag sitter i ett uppvärmt rum men är omringad av kyla.
vad som försigår är en utfrysning från allt jag strävar efter.
lyckan fryser mig ute.
den har låst porten och skrattar genom ett synligt fönster när jag
förbannad och orklöst utkämpar allt som jag vill ha kvar i mitt liv. 
jag vill för denna gång låta bli att förlora, fast jag ändå alltid har gjort det.
jag kunde inte bekämpa döden, få kärleken att stanna, förhindrat en olycka
eller älska något så mycket att såklart... såklart kunde jag inte få behålla det heller.
i romanen alkemisten är det enligt sägnen att när man vill något väldigt gärna,
så fokuserar hela universum på att detta ska uppfyllas. 
vilket hån

dom begär av mig att jag ska fälla upp vinterkragen och vända ryggen mot en mer trivsammare ort.
där det finns element, kanske en soffa till och med. inte en enda trämöbel som du allra mest ville ha.

så jag vill vara här. komma inomhus. in i just det här huset.
så låt mig
men stampningarna tystnar, gråten har kylt sig fast i bröstet. jag har ingen kraft kvar.
min viljan är sönderbruten på mitten och på 8 andra ställen utav sabotage.
vem är skyldig?
jag sitter i ett uppvärmt rum men är omringad av kyla.