jag tänker inte sticka under stolen med att det här med att vara sjuk skulle inte vara bra för mig på något vis. varför stå på baren och dricka röda drinkar efter blåa när man kan sitta hemma under täcket i sin favoritsoffa - lyssna på italiensk opera - och skriva en massa texter.
det är ju inte så att jag inte tillåter mig själv uppleva festliga tillfällen (det kan vi spara tills nästkommande helg) man kanske skulle våga slå till med att jag gör mig själv en egen fest, med bara mig själv som bjuden. när roomien lämnat byggnaden är det okej att bjuda hem annat folk enligt min mening. kan lätt hänt att det blir ensamt annars.

vi börjar med att ge varandra komplimanger för håret som är väldigt snyggt för att sitta på en personi sjukdom.

till tilltuggen skvallrar vi om det som händer på kontoret. efter att allt blivit sagt om den snygga praktikanten på innesälj blir det omedvetet miljö ombyte och vi låter oss bekanta oss med sidor vi avskyr hos varandra. men vi kontaterar att det är tur att båda gillar brie ost medan vi gör det.

i tid för coctails dammar vi av dom gamla ärrens historier och sen välkomnar vi allt fint med mig själv. med mitt liv.

vi ler ikapp ganska mycket. men vi är inte rädda för att släppa fram tårarna heller. plötsligt börjar vi att planera.

snörvlar ganska mycket av allt snor medan vi gör allt det nämnda. skönt att den andre vet vart det finns mer hushållspapper och i vilket skåp glasen för specifikt vatten står. en himla tur.

kommer in på det här med att det var längesen man gick på bio. äntligen, någon som gillar de filmerna jag gillar. kanske att vi tillsammans ser water for elephants när sjukdomen går ur.

in på småtimmarna filosoferar vi om kärleken, som om att det är en vetenskap någon av oss känner till.