han var den ende som sa nej.

det började alltid med
att jag alltid ville springa
mot öppna ytor och med håret i vinden
springa med vita vilda hästar och landskap under mig
 
att någon vars existens bara gör att världen känns mindre smärtsam
skulle springa ifatt
skulle nöja sig med att jogga jämnte
 
gör att jag aldrig mer vill springa ensam.
 
Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0