jag tror att man blir sina föräldrar. själv är jag mest rädd för att bli som min pappa.
min pappa har världens mest lyckosamma liv egentligen, med världens finaste kvinna vid sin sida och ja, fyra barn mer eller mindre.
ändå verkar han ha svårigheter med se hela bilden och gör sig själv helst till ett offer och låter all smärta i bagaget övervinna hans förmåga att se vad han har framför sig.
jag är mest arg på honom och har varit det under en väldigt lång tid men jag försöker ta det
med en klackspark för han är ju min pappa. och så har jag en underbar liten sladdis till syster.
jag önskar henne inte den uppväxt jag fick. jag tänker inte gå in mer på misären, jag hoppas bara att jag aldrig blir som han.
jag vill tro på livet. jag vill älska människor.
min mamma har kommit att bli min idol. hon står sig över dumheter och lyckas alltid vara den som är mogen. hon har ett lejonhjärta och gråter alltid ikapp när man är ledsen. mamma känner alltid samma smärta, vilket är både jobbigt och skönt.
när jag förlorar min mamma kommer det vara jobbigare än när min mamma förlorade sin mamma.
när jag är stark är det för att vara stark för min mamma. våga vara sårbar paula, säger hon.

och jag ska söka till utbildningar och jag ska bli något som överträffar alla förhoppningar. inte för er, utan för mig. jag ska genomföra mina mål med en jävlaranamma och jag ska vara ödmjuk under resans gång. jag kommer bära med er för jag älskar er.