Även när jag inte sökt efter nån, har jag sökt.
Meaning, om jag har dykt upp nånstans med ett "öppet sinne" har jag ändå med största sannolikhet redan skalat av hela stället. Singlar från upptagna. Brunhåriga till blonda. Blåögda och mörka. Jag gillar långa män, så de siktar jag först in på.
Jag har provat de flesta och letar alltid efter något annat för ingen innan dem har fungerat. Jag vet på ett ungefär vad jag gillar men vet att jag lika gärna kan bli överraskad när som.
Även när det blir fel tröstar jag mig med att jag nu är en person närmare den rätta.
Även när jag njuter av att vara singel är det som att jag laddar batterierna för rond två. Paula 2.0. Fast det skulle lika gärna kunna vara Paula 200.0
Jag har aldrig sett det som uttröttande. Varken sorgligt eller befängt.
Det är löjligt. Det är tråkigt.
Är jag inte en bättre jag?
Är jag inte bättre än planeringen?
Jag tänker på förhållanden... Som är människor. Människor har ingen manual och jag försöker inte ha någon manual utan letar efter kickarna.
Ibland blir det en annan sorts pojke för att vidga vyerna och ibland bara ett nytt sätt att klä av någon med ögonen.
Jag kommer nog att för alltid vara fascinerad över kickarna, endorfinerna, fingertoppskänslan när man rör en hårlock och andra sätt kroppen reagerar för en annan.
Ingen kärlek är densamma. Alla spelar inte till samma regler och vissa kan uppenbarligen inte räkna.
Vi är människor och vi döljer mycket på insidan.
Ibland är det personligt att man lämnar någon och går vidare, men man tröstar sig med att den personen kommer finna sin person, det var väl tur att vi upptäckte att det inte var jag redan nu.
Jag känner par som inte har nånting gemensamt och letar ut. Som har känts så i år. Vem vet vems liv de förstör?
Och sen är vi där igen och letar efter någon som kan förverkliga oss. Igen.
Leta, leta inte. Men det intressanta är egentligen när.
Man kan bli hur förvirrad som helt, men i slutet av dagen... Tidpunkt är allt.